Aftonbladet: 77-åringen nekad sex – stämmer ung flicka

Det där var antagligen det dummaste jag har läst! 

Det går verkligen inte bra för mig med bloggandet. Jag kommer på en massa bra saker att skriva om men jag har verkligen aldrig tid att sätta mig ner och skriva. När jag väl har tid så är ämnet svårligen inaktuellt och det känns rätt ruttet att skriva om något som ingen längre bryr sig om.

Nu har jag dock tid att skriva (eftersom jag aktivt undviker att städa, vilket jag egentligen borde göra) och ett aktuellt ämne, nämligen folk som blir påkörda av tåget. Jag är medveten om att det jag nu kommer att skriva om är ganska känsligt och folk kan bli upprörda. Jag vill därför lägga in en disclaimer här att det här inlägget kan kännas väldigt obehagligt.

Nåja, nog med varningar, nu kör vi.

I torsdags blev en ung kille ihjälkörd av Arlanda express. Igår blev en ung kille ihjälkörd av saltsjöbanan. Idag har det varit ytterligare en PUT (Person Under Tåg) vid gullmarsplan men jag vet inte om det är någon som hoppat eller om det var en olycka. (Tydligen verkar det varit en kvinna som blivit nedknuffad på spåret men inget tåg kom så hon klarade sig undan med bara sårskador. Händelsen rubriceras som grov misshandel.) Jag vet heller inte om personen klarat sig eller inte, därför tänker jag inte ta upp just den delen. När jag i inlägget längre fram kommer att hänvisa till "olyckorna" så talar jag om de två första.

I samband med det här har man ställt frågor till banverket om hur man kan göra för att göra spåren säkrare. I mitt stilla sinne funderar jag på om man behöver göra spåren säkrare. Det är inte spårens fel att de här tragiska olyckorna skett. Det är personernas eget fel. Banverket behöver inte göra något alls. Det behövs inga kameror, stängsel eller liknande. Det enda som behövs är att folk ger fan i att springa på spåret.

På jobbet ser jag varje dag säkerligen ett 15-tal personer som springer över spåret, antingen på ställen där det inte är någon övergång och således fullständigt förbjudet att vistas eller att de springer över där det är övergång fast bommarna är nedfällda. Det är för att folk gör sådant och anser sig ha fullständig koll på vad de gör som sådana olyckor händer. Jag får ofta en nästan oemotståndlig lust att hugga tag i personerna och ge dem en detaljerad redogörelse över vad som hände med stackaren som blev påkörd av arlanda express. Jag pratade med de ordningsvakter som åkte på det jobbet (att vara polisen behjälplig vid olyckan) och de berättade bland annat att man då de åkte fortfarande saknade en hand, en fot och ett halvt ben, och det var tre timmar efter själva smällen. Det riktigt deppiga är att det sannolikt inte skulle hjälpa. Folk resonerar "det händer inte mig", sen när det väl händer, då letar man efter någon att säga "det var ditt fel". Gärna letar man efter något företag eller någon organisation, politiker, banverket, polisen, SJ etcetc. Jag är ledsen att behöva säga det, men det var de här personernas eget fel. Det förtar inte på något sätt det tragiska. Det är väldigt hemskt. Två unga människor har mist livet helt i onödan och deras anhöriga lider alldeles säkert väldigt svårt. Men det var dessa personers eget fel. De sprang över spåret på ett sätt som man inte får göra, av just den här anledningen, att man riskerar att bli påkörd och att det medför fruktansvärda konsekvenser. Nu är inte jag någon fysiker men det kan inte vara särskilt svårt att räkna ut med vilken kraft ett tåg som far fram i 160km/h träffar en människa och hur stor chans det är att man klarar sig efter en sådan smäll. Det ligger dock något typiskt i att man börjar leta en syndabock. Sådant sker väldigt ofta i Sverige oavsett vad som händer. Det egna ansvaret är som bortblåst. Det är alltid någon annans fel. Spårområdet måste göras säkrare för att vi skall skyddas från oss själva. Det enda skydd som behövs är att vi tänker lite längre än näsan räcker och att vi ger fan i att ta onödiga risker. Det är inte alltid rimligt att försöka skylla på någon annan. Det är inte banverkets fel i det här fallet, men något har gjort att just svenskar så fort något otäckt inträffar letar efter någon att skylla på, för det kan ju inte vara så att den som drabbas av en tragedi faktiskt rår för det själv. Särskilt så skall staten på något vis gå in och skydda oss. Hade staten bara gjort si eller så så hade det här aldrig behövt hända. Tyvärr funkar det inte så. Vi har ett eget ansvar för våra liv och vi kan inte ständigt förvänta oss att någon skall kunna hindra oss när vi är på väg att fullständigt skita i att ta det ansvaret.

Det där är faktiskt lite fascinerande nu när jag tänker efter. Det har hänt att jag blivit så förbannad på de som ränner på spåren att jag har skällt ut dem. Då blir de i sin tur förbannade på mig och tycker att jag skall skita i vad de gör och att det är deras val, men när olyckan är framme, då skulle visst någon varit där och skyddat dem. Man vill både äta kakan och ha den kvar. Jag vet ordningsvakter inom SL som hamnat i slagsmål för att de avvisat folk för spårbeträdelse för att de som sprungit på spåren blivit så förbannade för att någon lägger sig i vad de gör. Inte för en sekund verkar de reflektera över vilka konsekvenser springandet på spåret kan få, för dem själva, för deras anhöriga, för den som kör tåget och för de som måste skrapa upp resterna på olycksplatsen. 

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget, eller jo, det vet jag. Jag vill ha sagt två saker:

1. Se till att vara rädda om er. Det är inte så svårt att låta bli att springa på spåret och det är värt att missa ett tåg och bli sen när alternativet är att någon får gå och leta efter bitar av er på solna station för att det skall finnas något kvar åt de anhöriga att begrava.

2. Jag vill inte vara den vakt som behöver vara först på plats då någon blivit påkörd i märsta bara för att de inte kunde tänka efter en stund och fundera på om det verkligen är en bra idé att springa ut framför ett par hundra ton som kommer farande i dryga hundra kilometer per timme.