Självplågande
Ibland så funderar jag på varför jag gör sånt som jag gör nu. Jag sitter och läser artiklar om hur onda onda ordningsvakterna är. Läser bla om en som blev upprörd för att hon blev avlägsnad när hon försökte planka in.
Nåja, jag skall inte sitta och skriva om en massa enskilda händelser gällande jobbet, för det blir aldrig roligt. (Har för övrigt sett klippet från Gullmarsplan med den "stackars pensionären" som blev "brutalt slagen" av ordningsvakter. Jag kan säga att ingenting som nämnts i media stämmer, utom att det hela ägde rum på Gullmarsplan.) Vad jag skall skriva lite om är hur otroligt konstigt folk beter sig ibland. Det här är något som vi diskuterade igår på jobbet.
När vi gör ett ingripande som kräver att vi använder våld så väcker det uppmärksamhet. Då hajar folk till och direkt skall de vara "medmänskliga" och gärna försöka "hjälpa" den person som ingripandet riktas mot på olika sätt. Men det verkar som att den "medmänskligheten" är som bortblåst när någon faktiskt behöver hjälp. En av de kollegor som jag pratade med berättade i går om hur han och hans kollega blev kontaktade av en person för att det var en person som verkade vara sjuk nere på en perrong. När de kom dit såg de att det var en man med krampanfall som låg på en bänk. Bredvid honom sitter folk och läser metro, lyssnar på musik, pratar med varandra mm. INGEN hjälpte mannen med krampanfallet. När anfallet väl släppt så pratar ordningsvakterna med mannen som berättar att han har epilepsi och att hans anfall varat i tjugo minuter. I tjugo minuter har alltså en man i min ålder legat med kramper på en bänk och INGEN har lyft ett finger för att hjälpa honom. Ingen. Men när någon rökt inne i biljetthallen, hoppat över spärrarna och spottat på en ordningsvakt och sedan blir avlägsnad, då är tamejfan halva Sverige där med mobilkameror och uppmuntrande rop som "väktarvåld", "släpp honom", "var inte så brutala" etc. Av det kan man sluta sig till att de där personerna inte är ett dugg intresserade av att hjälpa folk utan enbart för att göra vårat jobb svårare och farligare. På mitt kontor, och bland en del andra kollegor har vi dock tagit ett principbeslut. Om någon försöker hindra oss från att göra vårat jobb, exempelvis vid ett avlägsnande, så kommer vi släppa den första personen och gripa den "hjälpsamma" personen för främjande av flykt.
Osammanhängande, ostrukturerat och inte särskilt inspirerat, men vafan, jag har jobbat en massa nätter i sträck, slagits på jobbet, brottats, satt handfängsel på folk etc så jag förbehåller mig att vara såväl trött som bitter och cynisk.
Folk suger!
Det där är verkligen skittrist. Det är självklart så att de som utgår från att det alltid rör sig om “väktarvåld” är de som har fel, men jag tror också att det är väktarna/ordningsvakterna som har de bästa möjligheterna att råda bot på situationen. Orättvist, javisst, men kanske i sluändan ändå bäst för alla. Det jag menar är följande: En stor andel av alla väktare jag ser anstränger sig för att se distanserade och farliga ut. De förmedlar attityden att de står över vanliga hederliga människor, och har både makt och rätt att göra vad fan de vill (vilket ni givetvis inte har, men jag snackar utstrålning här). Det skapar en fiendementalitet. Det som gäller för väktare som arbetar på ställen som kollektivtrafiken är att alltid förmedla attityden att de är där för att hjälpa, serva och trygga oss vanliga människor som snällt betalar våra biljetter. Faktum är ju att ni “är på vår sida”. Visst, det kan säkert kännas överdrivet, och som att ni måste bjuda till mycket mer än ni egentligen borde behöva — säkerligen skulle det under lång tid rent faktiskt också vara så — men kan ni få folkopinionen med er genom att verkligen konkret visa för alla människor att ni i första hand är snälla och hjälpsamma (och bara tar till maktmedel och maktspråk när inget annat återstår) då kommer det nog till slut att göra även er arbetssituation bättre.
Vad man däremot ska göra åt att folk inte reagerar över att någon uppenbarligen drabbats av en medicinsk nödsituation, det har jag ingen aning om. Mycket deprimerande på alla sätt.
Comment by Magnus — January 30, 2008 @ 2:23 pm