En och en halv timme kvar på mitt fina objekt. Sen kommer jag antagligen aldrig mer tillbaka hit, iaf inte i uniform. Det känns väldigt skönt, men samtidigt vemodigt. Objektet suger och vissa delar av företagets personalpolitik lämnar väldigt mycket i övrigt att önska. Eller jag ändrar mig, objektet suger inte. Hade det varit vettig personalpolitik så hade objektet varit kalas. Nu är det inte så, då tappar man personal.

Ett år ganska precis har jag jobbbat här. Mitt första pass ensam gick jag 1/6-07. På det året har det hunnit hända väldigt väldigt mycket. Jag har träffat alla möjliga intressanta personer och jag har sett allt ifrån vanliga "normala" människor som beter sig som riktigt fullkomliga as och jag har sett hemlösa som visat de mest humanistiska sidor, och tvärt om. Jag har sett folk med dyra kläder som gladeligen lagt en dyr kavaj under huvudet på en uteliggare som fylledäckat i biljetthallen och jag har sett uteliggare som stört och antastat unga tjejer. Jag har sett uteliggare som gladeligen delat med sig av sin mat till personer som de upplever behöver den bättre och jag har sett vanliga människor i fina kläder kissa inne i vänthallen. Ett händelserikt år med slagsmål, överdoser, skadegörelse, knivar, skruvmejslar, narkotika, vansinniga hundar, inkompetenta poliser, fruktansvärt bra poliser, bra kollegor och "kollegor" som man borde köra ut i skogen och lämna till älgarna.

Det känns vemodigt att sitta här, sista natten. Även fast det också känns väldigt skönt. Jag har träffat mycket bra folk. Några av dem har jag kommit så nära så jag kommer att hålla kontakten med dem även efter jag slutat. Några av dem kommer jag, sorgligt nog, aldrig att träffa eller kanske inte ens tala med. Det är lite intressant. Folk som jag utan att tveka skulle backa upp om det blev bråk eller stök, oavsett odds, kommer jag antagligen inte att träffa mer. Folk som jag slagits tillsammans med, brottats med nerspydda fyllon tillsammans, avbrutit kvinnomisshandlar, släpat packade personer till ambulanser med kommer jag med största sannolikhet inte träffa igen. Det känns faktiskt tråkigt. Men det är väl så med det här yrket. Man kommer varandra nära ganska fort och på ett väldigt speciellt sätt. Man har nämligen inget annat val. En kollega som folk känner att man inte kan lita på blir, på gott och ont, ganska snart utfryst. Vi måste kunna lita på varandra, för det är bara vi som kommer hjälpa och backa varandra. Det är vi som är vår första, och sista, utpost när skiten träffar fläkten. Då behöver man veta att den som man har brevid sig, oavsett bolag, kommer att täcka upp för en så gott det går i den situationen.

Nu blev det där lite väl nattsvart, för riktigt så illa är det inte. Jag kommer antagligen att ha kontakt med en del personer genom nätet och liknande och framförallt några från ett "konkurerande" bolag (det är bara våra chefer som konkurerar, vi som springer runt ute på fältet har inte tid att tänka på varandra som konkurenter, vi är kollegor) tänker jag verkligen anstränga mig för att hålla kontakten med.

Så, det är en timme kvar nu. En timme, sen behöver jag inte engagera mig i den här platsen längre. Men det kommer jag göra. Jag kommer hålla kontakt med de personer jag arbetat närmast på det här objektet, dvs de andra som är inblandade i uppdraget, D, H och R. Vi har blivit för bra vänner för att bara strunta i det för att jag byter bolag. Jag kommer att få höra om samma elände som det varit hela tiden nu, och som tyvärr bara verkar bli värre. Jag lider, vet inte om det är rätt ord men det är det närmaste jag kan komma, med dem för de strider som de kommer att behöva utkämpa och det känns lite som att jag sviker dem som lämnar vad som allt som oftast känns som ett sjunkande skepp.

Jag pratade lite med H om det idag och hon sa att de var överens om att det var tråkigt att jag lämnar, eftersom det för första gången på länge finns en väl fungerande arbetsgrupp på det här uppdraget, men att de inte på något sätt klandrar mig eftersom jag får en bättre tjänst, med bättre lön och kortare resväg. De var alla rörande överens om att de skulle göra samma sak om rollerna var ombytta.

Så med en liten känsla av saknad till de jag lämnar, framförallt T, T, D, R och H och med både förhoppning och nervositet inför det nya så är det tid att titta till nattbussen.

Nästa blogginlägg som skrivs på jobbet kommer att skrivas på en helt annan plats, i en annan stad och i ett annat län. Jag kommer fortfarande att jobba som ordningsvakt, men det kommer antagligen vara något helt annat än det jag någonsin gjort som ordningsvakt. Fast jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag vet verkligen inte vad jag har att vänta. Men det löser sig nog.

Shit, jag borde verkligen sluta blogga om mitt jobb, det här är faktiskt inte tänkt som en "vaktblogg", men å andra sidan, någon måste ge en lite mer nyanserad bild än vad man får av www.aftonhoran.se och andra skräpsiter.

Dagens tema är "varför var vakten dum mot mig?" eller "varför vi tröttnat på att vara snälla". Det enkla svaret är "vi får bara skit tillbaka om vi är snälla så det är ingen mening med det". Det lite längre och mer utvecklade svaret kommer här.

Jag skall beskriva två incidenter som visar vad som händer när man är snäll. Den ena är ett extremfall, den andra är vardagsmat. Vi börjar med vardagsmaten:

Jag står tillsammans med ett par kollegor i biljetthallen, en påtagligt berusad ung man kommer gående och han har en tänd cigg i handen. Redan det är skäl för avvisning, man får inte vara berusad och nyttja den spårbundna kollektivtrafiken, men han är ju iaf hyggligt stadig så vi bestämmer oss för att han kan få åka ändå. Vi får säga till honom tre gånger innan han fattar att han inte får ta med sig den tända ciggen in i biljetthallen. Tåget han skall med går om tio minuter. Eftersom han faktiskt varit inne i vänthallen med en tänd cigg så finns skäl för avvisning men vi är snälla, man kan ju vara full och inte tänka efter ordentligt och helt enkelt glömma bort att han hade den tända ciggen med sig. Han släcker hur som helst ciggen, går in i biljetthallen och plankar mitt framför ögonen på oss. Ytterligare ett skäl för avvisning men vi tänker att han är väl full och tänkte sig inte för. Vi säger till honom att han måste betala för sig eller dra sitt SL-kort för att få åka med tåget. Tåget går om sju minuter. Han plockar upp något som kan vara en biljett och viftar lite med den och fortsätter sedan gå mot tåget. Vi stoppar honom och talar om för honom att han måste gå ut till spärrvakten och visa biljetten eftersom vi inte har någon som helst möjlighet att kolla om biljetten är äkta eller inte. Det är nu det blir spännande. Han börjar tjafsa och sluddra och hålla på om jag mins inte vad men han är inte särskilt trevlig. Ännu ett skäl för avvisning. Istället för att gå 20 meter bort till spärrvakten, visa upp sin biljett, gå 20 meter tillbaka och stiga ombord på tåget så väljer han att stanna och tjafsa. Vi försöker förklara för honom att man inte får planka och att man inte får röka i biljetthallen men om han visar upp biljetten för spärrvakten så är han välkommen att åka med tåget. Han äljer att stanna och tjafsa. Till slut så går tåget och då blir han rasande och kastar den nu ihopknölade biljetten på oss. Här borde vi ha omhändertagit honom enligt LOB §9, men vi väljer att vara snälla och avvisar honom bara så han kan ta bussen hem. Han går med frivilligt in i biljetthallen, men där vänder han och skall gå ut på perrongen igen. Vi beslutar oss för att avlägsna honom, dvs fysiskt flytta på honom. Innan vi gör det skyddsvisiterar vi honom. Under visitationen börjar han kränga med kroppen och försöka ta sig loss. Här skulle vi kunna omhänderta honom enligt LOB §9 alternativt gripa honom för våldsamt motstånd. Vi väljer dock att nöja oss med att genomföra avlägsnandet. Vi tar honom ut från biljetthallen och över en taxiparkering. Mitt på taxiparkeringen tappar han sina byxor (jag har aldrig förstått mig på det där med häng på brallorna). Egentligen skulle vi kunna skita i det men vi väljer att vara snälla, tumma lite på vår egen säkerhet och släppa hans ena arm så han kan dra upp sina byxor. Vi ställer honom vid ett övergångsställe och säger åt honom att han får ta sig härifrån för egen maskin nu. Han går över gatan och ställer sig och pratar i telefon. Efter ungefär 20 minuter kommer polis och skall ta upp en anmälan från honom där han hävdar att vi kastat ner honom på backen och slagit och sparkat på honom (det är lite intressasnt, jag har suttit och väntat i 2,5-timme med en gripen för våld mot tjänsteman, här tog det 20 minuter innan polis var på plats). En anmälan tas upp men polisen anser killen vara för berusad så de LOB’ar honom. Här skulle vi kunna anmäla honom för falsk tillvitelse och våldsamt motstånd men det låter vi bli med, det är ju bara en full ung grabb som inte riktigt vet vad han gör. Antagligen tog han tillbaka sin anmälan för jag har inte hört något mer om det. 

Så tar vi extremfallet: Två killar, en i 17-årsåldern och en i 22-25årsåldern, sitter i vänthallen och dricker. Jag går in dit och talar om för dem att de inte får dricka i vänthallen eller på stationsområdet utan måste gå över till andra sidan gatan och dricka upp sin öl. Den äldre killen, som är påtagligt berusad och pratar i telefonen rycker till sig ölen från den yngre och säger att det inte är någon fara för det är hans öl. Jag informerar honom att det inte spelar någon roll utan att de måste gå över på andra sidan gatan för att det är alkoholförtäringsförbud på stationsområdet. De reser sig och går ut ur vänthallen. På vägen ut hör jag hur den äldre killen säger något om att "en jävla vakthora kom och sa åt oss…". Där hade jag möjlighet att LOB’a honom. Han var så berusad att han inte förstod en enkel tillsägelse från början och dessutom så berusad att han inte kan tala hyfsat. Men jag väljer att vara snäll och låta dem gå över gatan, dricka sin öl och sedan komma tillbaka. Efter ngåra minuter går jag ut ur vänthallen och då sitter de två killarna på en bänk precis utanför vänthallen och dricker. Här har vi skäl för att avvisa den ena och lob’a den andra (de hörsammade inte min tillsägelse) men istället så upprepar jag tillsägelsen och ger dem också alternativet att hälla ut ölen om de inte vill gå iväg. Den äldre killen börjar knorra och säger något om att jag inte har råd med hans öl, att han har högskoleutbildning etc etc. Hur som helst så går de iväg efter lite muttrande (ytterligare skäl för avvisning) och jag följer dem på lite avstånd (ca 5 meter) så att de inte bara skall gå runt hörnet och sätta sig igen. Då börjar den äldre killen ropa att han inte är efterbliven bara för att jag är det, att han kan gå själv utan att jag tittar på honom, att jag är en jävla hora, att jag är en misslyckad polis, att han har en högskoleutbildning och det kommer jag aldrig att få och att jag skall suga hans kuk. Vid det här läget börjar jag faktiskt tröttna lite på killen så jag går fram till honom och frågar om han och jag har ett problem. Han börjar återigen med en liknande harrang av förolämpningar och jag talar om för honom att han inte är välkommen tillbaka längre utan att han är avvisad från stationsområdet pga störande av allmän ordning samt att han beter sig på ett sätt som gör att jag anser hnom utgöra ett konkret hot mot den allmänna ordningen. Han säger att han skall med tåget till uppsala och jag säger att då får han promenera till Knivsta för det blir inget från den här stationen. De går iväg över till andra sidan gatan. En kvart senare börjar det närma sig avgång för tåget mot uppsala. Två ordningsvakter från ett annat bolag har kommit hit för att hälsa på och vid det tillfället komemr de två killarna tillbaka. Vi stoppar dem och säger att de inte är välkomna på stationen utan får vända om och gå någon annan stans eftersom de är avvisade. Här har vi möjlighet för omhändertagande enligt pl §13 eller enligt LOB §9, men jag tänker att det kanske går att resonera med honom. Jag pratar med honom ett tag och det verkar som att han börjar fatta saker. Han erkänner att det var "ganska fittigt gjort" att hålla på och säga såna saker som han sa. Jag bestämmer mig för att vara en snäll ordningsvakt och upphäver avvisningen och låter dem åka med tåget. När de sedan skall kliva på tåget hör vi ett "VAKTHORA!" från perrongen och när sedan tåget börjar åka så står de två killarna i ett öppet fönster och kastar en knytnävsstor sten mot oss, i sann 100-metershjälteanda (en 100-meterhjälte är en såndär tuff kille som inte vågar vara uppkäftig direkt mot vakten utan väntar tills han har ett säkert försprång innan han ropar exempelvis "bögvakt").

I bägge fallen försökte vi vara snälla, i bägge fallen fick vi skit tillbaka. Det extrema med det sistnämnda fallet var att han kastade en sten, resten är vardagsmat. Såntdär möts man av, varje passvända. Folk som inte kan bete sig och som bara ger en skit tillbaka när man försöker vara snäll. Det är därför man tröttnar. Det är därför man blir grinig och oflexibel. Det är därför jag i Fredags fullständigt struntade i hur grabben som sprang runt och pissade och visade ballen på busstorget skulle ta sig hem till uppsala. Han fick ta taxi eller promenera. Beter man sig som skit så har man inte bland folk att göra. Då får man ta konsekvenserna. De inblandade i de två övre fallen har definitivt inte lärt sig något alls utan kommer fortsätta i precis samma spår. Grabben som visade ballen däremot fick ta en taxi till åtminstone Knivsta, kanske uppsala, vilket kostat honom runt 500 spänn, kanske lär sig att det nog är en bra idé att hålla kuken innanför byxorna nästa gång.

Nåväl, när ni som läser det här har hamnat i klammeri med ordningsvakter och ni tycker att de är rigida och oflexibla så kan ni tacka personerna i ovan nämnda exempel för det. Det är nämligen deras beteende som gör oss sådana.