En och en halv timme kvar på mitt fina objekt. Sen kommer jag antagligen aldrig mer tillbaka hit, iaf inte i uniform. Det känns väldigt skönt, men samtidigt vemodigt. Objektet suger och vissa delar av företagets personalpolitik lämnar väldigt mycket i övrigt att önska. Eller jag ändrar mig, objektet suger inte. Hade det varit vettig personalpolitik så hade objektet varit kalas. Nu är det inte så, då tappar man personal.

Ett år ganska precis har jag jobbbat här. Mitt första pass ensam gick jag 1/6-07. På det året har det hunnit hända väldigt väldigt mycket. Jag har träffat alla möjliga intressanta personer och jag har sett allt ifrån vanliga "normala" människor som beter sig som riktigt fullkomliga as och jag har sett hemlösa som visat de mest humanistiska sidor, och tvärt om. Jag har sett folk med dyra kläder som gladeligen lagt en dyr kavaj under huvudet på en uteliggare som fylledäckat i biljetthallen och jag har sett uteliggare som stört och antastat unga tjejer. Jag har sett uteliggare som gladeligen delat med sig av sin mat till personer som de upplever behöver den bättre och jag har sett vanliga människor i fina kläder kissa inne i vänthallen. Ett händelserikt år med slagsmål, överdoser, skadegörelse, knivar, skruvmejslar, narkotika, vansinniga hundar, inkompetenta poliser, fruktansvärt bra poliser, bra kollegor och "kollegor" som man borde köra ut i skogen och lämna till älgarna.

Det känns vemodigt att sitta här, sista natten. Även fast det också känns väldigt skönt. Jag har träffat mycket bra folk. Några av dem har jag kommit så nära så jag kommer att hålla kontakten med dem även efter jag slutat. Några av dem kommer jag, sorgligt nog, aldrig att träffa eller kanske inte ens tala med. Det är lite intressant. Folk som jag utan att tveka skulle backa upp om det blev bråk eller stök, oavsett odds, kommer jag antagligen inte att träffa mer. Folk som jag slagits tillsammans med, brottats med nerspydda fyllon tillsammans, avbrutit kvinnomisshandlar, släpat packade personer till ambulanser med kommer jag med största sannolikhet inte träffa igen. Det känns faktiskt tråkigt. Men det är väl så med det här yrket. Man kommer varandra nära ganska fort och på ett väldigt speciellt sätt. Man har nämligen inget annat val. En kollega som folk känner att man inte kan lita på blir, på gott och ont, ganska snart utfryst. Vi måste kunna lita på varandra, för det är bara vi som kommer hjälpa och backa varandra. Det är vi som är vår första, och sista, utpost när skiten träffar fläkten. Då behöver man veta att den som man har brevid sig, oavsett bolag, kommer att täcka upp för en så gott det går i den situationen.

Nu blev det där lite väl nattsvart, för riktigt så illa är det inte. Jag kommer antagligen att ha kontakt med en del personer genom nätet och liknande och framförallt några från ett "konkurerande" bolag (det är bara våra chefer som konkurerar, vi som springer runt ute på fältet har inte tid att tänka på varandra som konkurenter, vi är kollegor) tänker jag verkligen anstränga mig för att hålla kontakten med.

Så, det är en timme kvar nu. En timme, sen behöver jag inte engagera mig i den här platsen längre. Men det kommer jag göra. Jag kommer hålla kontakt med de personer jag arbetat närmast på det här objektet, dvs de andra som är inblandade i uppdraget, D, H och R. Vi har blivit för bra vänner för att bara strunta i det för att jag byter bolag. Jag kommer att få höra om samma elände som det varit hela tiden nu, och som tyvärr bara verkar bli värre. Jag lider, vet inte om det är rätt ord men det är det närmaste jag kan komma, med dem för de strider som de kommer att behöva utkämpa och det känns lite som att jag sviker dem som lämnar vad som allt som oftast känns som ett sjunkande skepp.

Jag pratade lite med H om det idag och hon sa att de var överens om att det var tråkigt att jag lämnar, eftersom det för första gången på länge finns en väl fungerande arbetsgrupp på det här uppdraget, men att de inte på något sätt klandrar mig eftersom jag får en bättre tjänst, med bättre lön och kortare resväg. De var alla rörande överens om att de skulle göra samma sak om rollerna var ombytta.

Så med en liten känsla av saknad till de jag lämnar, framförallt T, T, D, R och H och med både förhoppning och nervositet inför det nya så är det tid att titta till nattbussen.

Nästa blogginlägg som skrivs på jobbet kommer att skrivas på en helt annan plats, i en annan stad och i ett annat län. Jag kommer fortfarande att jobba som ordningsvakt, men det kommer antagligen vara något helt annat än det jag någonsin gjort som ordningsvakt. Fast jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag vet verkligen inte vad jag har att vänta. Men det löser sig nog.