Ett år ganska precis har jag jobbbat här. Mitt första pass ensam gick jag 1/6-07. På det året har det hunnit hända väldigt väldigt mycket. Jag har träffat alla möjliga intressanta personer och jag har sett allt ifrån vanliga "normala" människor som beter sig som riktigt fullkomliga as och jag har sett hemlösa som visat de mest humanistiska sidor, och tvärt om. Jag har sett folk med dyra kläder som gladeligen lagt en dyr kavaj under huvudet på en uteliggare som fylledäckat i biljetthallen och jag har sett uteliggare som stört och antastat unga tjejer. Jag har sett uteliggare som gladeligen delat med sig av sin mat till personer som de upplever behöver den bättre och jag har sett vanliga människor i fina kläder kissa inne i vänthallen. Ett händelserikt år med slagsmål, överdoser, skadegörelse, knivar, skruvmejslar, narkotika, vansinniga hundar, inkompetenta poliser, fruktansvärt bra poliser, bra kollegor och "kollegor" som man borde köra ut i skogen och lämna till älgarna.

Det känns vemodigt att sitta här, sista natten. Även fast det också känns väldigt skönt. Jag har träffat mycket bra folk. Några av dem har jag kommit så nära så jag kommer att hålla kontakten med dem även efter jag slutat. Några av dem kommer jag, sorgligt nog, aldrig att träffa eller kanske inte ens tala med. Det är lite intressant. Folk som jag utan att tveka skulle backa upp om det blev bråk eller stök, oavsett odds, kommer jag antagligen inte att träffa mer. Folk som jag slagits tillsammans med, brottats med nerspydda fyllon tillsammans, avbrutit kvinnomisshandlar, släpat packade personer till ambulanser med kommer jag med största sannolikhet inte träffa igen. Det känns faktiskt tråkigt. Men det är väl så med det här yrket. Man kommer varandra nära ganska fort och på ett väldigt speciellt sätt. Man har nämligen inget annat val. En kollega som folk känner att man inte kan lita på blir, på gott och ont, ganska snart utfryst. Vi måste kunna lita på varandra, för det är bara vi som kommer hjälpa och backa varandra. Det är vi som är vår första, och sista, utpost när skiten träffar fläkten. Då behöver man veta att den som man har brevid sig, oavsett bolag, kommer att täcka upp för en så gott det går i den situationen.

Nu blev det där lite väl nattsvart, för riktigt så illa är det inte. Jag kommer antagligen att ha kontakt med en del personer genom nätet och liknande och framförallt några från ett "konkurerande" bolag (det är bara våra chefer som konkurerar, vi som springer runt ute på fältet har inte tid att tänka på varandra som konkurenter, vi är kollegor) tänker jag verkligen anstränga mig för att hålla kontakten med.

Så, det är en timme kvar nu. En timme, sen behöver jag inte engagera mig i den här platsen längre. Men det kommer jag göra. Jag kommer hålla kontakt med de personer jag arbetat närmast på det här objektet, dvs de andra som är inblandade i uppdraget, D, H och R. Vi har blivit för bra vänner för att bara strunta i det för att jag byter bolag. Jag kommer att få höra om samma elände som det varit hela tiden nu, och som tyvärr bara verkar bli värre. Jag lider, vet inte om det är rätt ord men det är det närmaste jag kan komma, med dem för de strider som de kommer att behöva utkämpa och det känns lite som att jag sviker dem som lämnar vad som allt som oftast känns som ett sjunkande skepp.

Jag pratade lite med H om det idag och hon sa att de var överens om att det var tråkigt att jag lämnar, eftersom det för första gången på länge finns en väl fungerande arbetsgrupp på det här uppdraget, men att de inte på något sätt klandrar mig eftersom jag får en bättre tjänst, med bättre lön och kortare resväg. De var alla rörande överens om att de skulle göra samma sak om rollerna var ombytta.

Så med en liten känsla av saknad till de jag lämnar, framförallt T, T, D, R och H och med både förhoppning och nervositet inför det nya så är det tid att titta till nattbussen.

Nästa blogginlägg som skrivs på jobbet kommer att skrivas på en helt annan plats, i en annan stad och i ett annat län. Jag kommer fortfarande att jobba som ordningsvakt, men det kommer antagligen vara något helt annat än det jag någonsin gjort som ordningsvakt. Fast jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag vet verkligen inte vad jag har att vänta. Men det löser sig nog.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Dagens tema är "varför var vakten dum mot mig?" eller "varför vi tröttnat på att vara snälla". Det enkla svaret är "vi får bara skit tillbaka om vi är snälla så det är ingen mening med det". Det lite längre och mer utvecklade svaret kommer här.

Jag skall beskriva två incidenter som visar vad som händer när man är snäll. Den ena är ett extremfall, den andra är vardagsmat. Vi börjar med vardagsmaten:

Jag står tillsammans med ett par kollegor i biljetthallen, en påtagligt berusad ung man kommer gående och han har en tänd cigg i handen. Redan det är skäl för avvisning, man får inte vara berusad och nyttja den spårbundna kollektivtrafiken, men han är ju iaf hyggligt stadig så vi bestämmer oss för att han kan få åka ändå. Vi får säga till honom tre gånger innan han fattar att han inte får ta med sig den tända ciggen in i biljetthallen. Tåget han skall med går om tio minuter. Eftersom han faktiskt varit inne i vänthallen med en tänd cigg så finns skäl för avvisning men vi är snälla, man kan ju vara full och inte tänka efter ordentligt och helt enkelt glömma bort att han hade den tända ciggen med sig. Han släcker hur som helst ciggen, går in i biljetthallen och plankar mitt framför ögonen på oss. Ytterligare ett skäl för avvisning men vi tänker att han är väl full och tänkte sig inte för. Vi säger till honom att han måste betala för sig eller dra sitt SL-kort för att få åka med tåget. Tåget går om sju minuter. Han plockar upp något som kan vara en biljett och viftar lite med den och fortsätter sedan gå mot tåget. Vi stoppar honom och talar om för honom att han måste gå ut till spärrvakten och visa biljetten eftersom vi inte har någon som helst möjlighet att kolla om biljetten är äkta eller inte. Det är nu det blir spännande. Han börjar tjafsa och sluddra och hålla på om jag mins inte vad men han är inte särskilt trevlig. Ännu ett skäl för avvisning. Istället för att gå 20 meter bort till spärrvakten, visa upp sin biljett, gå 20 meter tillbaka och stiga ombord på tåget så väljer han att stanna och tjafsa. Vi försöker förklara för honom att man inte får planka och att man inte får röka i biljetthallen men om han visar upp biljetten för spärrvakten så är han välkommen att åka med tåget. Han äljer att stanna och tjafsa. Till slut så går tåget och då blir han rasande och kastar den nu ihopknölade biljetten på oss. Här borde vi ha omhändertagit honom enligt LOB §9, men vi väljer att vara snälla och avvisar honom bara så han kan ta bussen hem. Han går med frivilligt in i biljetthallen, men där vänder han och skall gå ut på perrongen igen. Vi beslutar oss för att avlägsna honom, dvs fysiskt flytta på honom. Innan vi gör det skyddsvisiterar vi honom. Under visitationen börjar han kränga med kroppen och försöka ta sig loss. Här skulle vi kunna omhänderta honom enligt LOB §9 alternativt gripa honom för våldsamt motstånd. Vi väljer dock att nöja oss med att genomföra avlägsnandet. Vi tar honom ut från biljetthallen och över en taxiparkering. Mitt på taxiparkeringen tappar han sina byxor (jag har aldrig förstått mig på det där med häng på brallorna). Egentligen skulle vi kunna skita i det men vi väljer att vara snälla, tumma lite på vår egen säkerhet och släppa hans ena arm så han kan dra upp sina byxor. Vi ställer honom vid ett övergångsställe och säger åt honom att han får ta sig härifrån för egen maskin nu. Han går över gatan och ställer sig och pratar i telefon. Efter ungefär 20 minuter kommer polis och skall ta upp en anmälan från honom där han hävdar att vi kastat ner honom på backen och slagit och sparkat på honom (det är lite intressasnt, jag har suttit och väntat i 2,5-timme med en gripen för våld mot tjänsteman, här tog det 20 minuter innan polis var på plats). En anmälan tas upp men polisen anser killen vara för berusad så de LOB’ar honom. Här skulle vi kunna anmäla honom för falsk tillvitelse och våldsamt motstånd men det låter vi bli med, det är ju bara en full ung grabb som inte riktigt vet vad han gör. Antagligen tog han tillbaka sin anmälan för jag har inte hört något mer om det. 

Så tar vi extremfallet: Två killar, en i 17-årsåldern och en i 22-25årsåldern, sitter i vänthallen och dricker. Jag går in dit och talar om för dem att de inte får dricka i vänthallen eller på stationsområdet utan måste gå över till andra sidan gatan och dricka upp sin öl. Den äldre killen, som är påtagligt berusad och pratar i telefonen rycker till sig ölen från den yngre och säger att det inte är någon fara för det är hans öl. Jag informerar honom att det inte spelar någon roll utan att de måste gå över på andra sidan gatan för att det är alkoholförtäringsförbud på stationsområdet. De reser sig och går ut ur vänthallen. På vägen ut hör jag hur den äldre killen säger något om att "en jävla vakthora kom och sa åt oss…". Där hade jag möjlighet att LOB’a honom. Han var så berusad att han inte förstod en enkel tillsägelse från början och dessutom så berusad att han inte kan tala hyfsat. Men jag väljer att vara snäll och låta dem gå över gatan, dricka sin öl och sedan komma tillbaka. Efter ngåra minuter går jag ut ur vänthallen och då sitter de två killarna på en bänk precis utanför vänthallen och dricker. Här har vi skäl för att avvisa den ena och lob’a den andra (de hörsammade inte min tillsägelse) men istället så upprepar jag tillsägelsen och ger dem också alternativet att hälla ut ölen om de inte vill gå iväg. Den äldre killen börjar knorra och säger något om att jag inte har råd med hans öl, att han har högskoleutbildning etc etc. Hur som helst så går de iväg efter lite muttrande (ytterligare skäl för avvisning) och jag följer dem på lite avstånd (ca 5 meter) så att de inte bara skall gå runt hörnet och sätta sig igen. Då börjar den äldre killen ropa att han inte är efterbliven bara för att jag är det, att han kan gå själv utan att jag tittar på honom, att jag är en jävla hora, att jag är en misslyckad polis, att han har en högskoleutbildning och det kommer jag aldrig att få och att jag skall suga hans kuk. Vid det här läget börjar jag faktiskt tröttna lite på killen så jag går fram till honom och frågar om han och jag har ett problem. Han börjar återigen med en liknande harrang av förolämpningar och jag talar om för honom att han inte är välkommen tillbaka längre utan att han är avvisad från stationsområdet pga störande av allmän ordning samt att han beter sig på ett sätt som gör att jag anser hnom utgöra ett konkret hot mot den allmänna ordningen. Han säger att han skall med tåget till uppsala och jag säger att då får han promenera till Knivsta för det blir inget från den här stationen. De går iväg över till andra sidan gatan. En kvart senare börjar det närma sig avgång för tåget mot uppsala. Två ordningsvakter från ett annat bolag har kommit hit för att hälsa på och vid det tillfället komemr de två killarna tillbaka. Vi stoppar dem och säger att de inte är välkomna på stationen utan får vända om och gå någon annan stans eftersom de är avvisade. Här har vi möjlighet för omhändertagande enligt pl §13 eller enligt LOB §9, men jag tänker att det kanske går att resonera med honom. Jag pratar med honom ett tag och det verkar som att han börjar fatta saker. Han erkänner att det var "ganska fittigt gjort" att hålla på och säga såna saker som han sa. Jag bestämmer mig för att vara en snäll ordningsvakt och upphäver avvisningen och låter dem åka med tåget. När de sedan skall kliva på tåget hör vi ett "VAKTHORA!" från perrongen och när sedan tåget börjar åka så står de två killarna i ett öppet fönster och kastar en knytnävsstor sten mot oss, i sann 100-metershjälteanda (en 100-meterhjälte är en såndär tuff kille som inte vågar vara uppkäftig direkt mot vakten utan väntar tills han har ett säkert försprång innan han ropar exempelvis "bögvakt").

I bägge fallen försökte vi vara snälla, i bägge fallen fick vi skit tillbaka. Det extrema med det sistnämnda fallet var att han kastade en sten, resten är vardagsmat. Såntdär möts man av, varje passvända. Folk som inte kan bete sig och som bara ger en skit tillbaka när man försöker vara snäll. Det är därför man tröttnar. Det är därför man blir grinig och oflexibel. Det är därför jag i Fredags fullständigt struntade i hur grabben som sprang runt och pissade och visade ballen på busstorget skulle ta sig hem till uppsala. Han fick ta taxi eller promenera. Beter man sig som skit så har man inte bland folk att göra. Då får man ta konsekvenserna. De inblandade i de två övre fallen har definitivt inte lärt sig något alls utan kommer fortsätta i precis samma spår. Grabben som visade ballen däremot fick ta en taxi till åtminstone Knivsta, kanske uppsala, vilket kostat honom runt 500 spänn, kanske lär sig att det nog är en bra idé att hålla kuken innanför byxorna nästa gång.

Nåväl, när ni som läser det här har hamnat i klammeri med ordningsvakter och ni tycker att de är rigida och oflexibla så kan ni tacka personerna i ovan nämnda exempel för det. Det är nämligen deras beteende som gör oss sådana.

När vi var klara med dem så var det en som fick gå därifrån utan annan åtgärd än pl19 och han var så lillgammal och hade sådant Hitlerkomplex så man ville nypa honom i kinden och tala om hur söt han var.

Ikväll skall jag jobba tuben. Antagligen statt på Gullmarsplan eller så får jag åka runt på gröna linan. Hurra!

Jag har fallit till föga och gått med på att faktiskt prova WoW… får se vad det kommer innebära.

Dessutom har jag sagt upp mig från G4S. 

F’¨låt godvänner!

Om man är så stor så stålbord viker sig under en, man sitter sönder rullstolar, man passar inte i röntgenapparater och ett band som man fäster runt magen på gravida(!) inte passar, då kanske det inte är själva vården man skall bli förbannad på utan hur man lät sig själv bli så stor. Hon borde, istället för att klaga på vården, se till att gå ner i vikt. Hon kommer må mycket bättre av det.

Utöver det så var det en rätt märklig dag på jobbet. Det var jättemycket folk men alla skötte sig. Har aldrig varit med om något liknande. Ingen som var dum i huvudet, ingen som skrek, ingen som slogs, ingen som rökte inomhus, ingen som sa fula ord till någon annan, ingen större fylla etc. Vågade dock inte säga att det var en lugn kväll. Sist jag sa det så kastade någon en flaska på mig vilken missade mitt huvud med några centimeter men prickade ljumsken (jag gick framåt och flaskan kastades ovanifrån, jag satt inte i någon märklig yogaställning).

Eftersom det mesta man får läsa om ordningsvakter handlar om hur vi brutalt spöar folk (om det är aftonspyan eller någon annan form av media som berättar om det) eller så berättar folk om mer spektakulära saker som hänt. Jag tänkte därför vara så motströms så jag berättar hur en helt vanlig dag på jobbet ser ut för mig. Närmare bestämt gårdagen.

Dagen börjar med att absolut ingenting händer. Jag hälsar på lite folk som brukar passera, pratar med några busschafförer och liknande. Går en vända och hör lite upprörda röster innifrån spärren. Det är en kille som försökt åka på en falsk sms-biljett och nu är han och spärrvakten osams. Jag tar killen åt sidan och springer med bud mellan honom och spärrvakten så de inte står och skriker på varandra (undrar om jag kan avvisa spärrvakter, för han var fanimej den som störde ordningen mest, även om grabben försökte tjuvåka). Efter en stund så kommer vi överrens om att killen får åka förutsatt att han köper en smsbiljett medans jag och spärrvakten ser på.

Går in i vänthallen och pratar lite med några av stamgästerna (hemlösa) och konstaterar att dagens största kris nog är att vi har slut på kaffe (inte någon egentlig kris för mig som inte dricker kaffe men det var ett bra samtalsämne). Pratade en stund med dem och diskuterade allt från vädret till januarilönen. Under tiden sitter en tjej och försöker förklara för sina föräldrar via telefon hur de skall åka för att komma och hämta henne. Hennes batteri tar slut men jag lånar henne jobbtelefonen så hon kan förklara färdigt så hon kan bli hämtad.

En kollega kommer förbi och vi sitter och snackar lite. När vi står ute och hon tar en cigg kommer en rätt välkänd och påtagligt berusad kille och ber om en cigg som min kollega så vänligt ger honom. Kollegan åker iväg för att ta några ronder och jag ser hur killen går in i vänthallen med ciggen. Jag talar om för honom att han inte får röka i vänthallen och då börjar han genast tjafsa en massa och vill att jag skall visa upp lagtexten som säger att han inte får röka där (känner inte folk till att vi har en skyldighet att känna till landets lagar?). Eftersom han vägrar släcka ciggen så rycker jag den ur handen på honom och släcker den åt honom varvid han blir ännu mer kaxig och börjar säga otrevligheter. Jag talar om för honom att han är avvisad och får vänta på sin buss utomhus. Han vägrar att gå iväg trots upprepade uppmaningar så jag bestämmer mig för att han behöver lite hjälp ut, dvs avlägsnas. Min gruppledare kommer förbi just då men killen kommer vid sista chansen innan avlägsningen fram till att det nog är en bra idé att gå för egen maskin. När vi väl är ute vill han att jag skall skriva en anmälan mot mig själv för god knows what. Jag talar om att jag inte tänker skriva några andra papper än den obligatoriska §27 (rapportering över ingripanden enl polislagen) och att om han vill anmäla mig för något så är han hemskt välkommen att ringa till polisen. Han börjar fråga lite sluddrigt om han skall slå mig och vad han skall göra för att bli av med mig och upplyser mig om min intelligens, min sexuella läggning, storleken på mitt könsorgan och min uppväxt. Då blev det ingen buss för honom. Tog tag i jackan uppe vid axeln och puttade honom framför mig tills han var på andra sidan gatan. Han ville hela tiden hävda att han "skojade" och sa "ajajaj" varvid jag behövde upplysa honom om att han var ganska fånig som tyckte att det gjorde ont när jag höll tag i hans jacka. Sen var det dax att gå och skriva papper. Det är förvånansvärt mycket man måste skriva bara för att man puttat iväg en snubbe som inte har tillräckligt mycket vett för att inte röka inomhus (jag har verkligen svårt för sådana) och heller inte tillräckligt mycket vett för att låta bli att hota och förolämpa den person som just har gett honom en bra många chanser att få sätta sig på bussen och åka hem.

När allt är färdigskrivet så promenerar jag omkring lite och ger bland annat några män vägvisning till ett av bostadsområdena. Hjälper en äldre man att få på sina tunga väskor på bussen. Hjälper en rullstolsbunden kvinna att komma över spåren. Det är förvånansvärt tungt att i snömodd dra en rullstol över järnvägsspår. Pratar med en man (klädd lite som en cowboy) och en kvinna (klädd som någon form av lite finare tjänsteman) från karlstad och visar dem till taxi så de kan ta sig till arlanda. Säger till en kraftigt berusad äldre man att han inte får gå in i biljetthallen med en tänd cigg, och den här karln har iaf vett nog att lyssna så han röker färdigt utomhus innan han går igenom hallen. Kollar till en av stammisarna som verkar ha däckat i vänthallen men han sov bara så det var ingen fara med honom. Alla lämnade vänthallen ungefär en halvtimme innan stängning så jag var klar med allt jag skulle göra tio minuter innan passet var slut så då tyckte min gl att jag kunde få åka hem. Halv fyra var jag i säng.

Riktigt så här spännande är inte alla dagar. Avlägsnandet (att fysiskt flytta någon en kortare sträcka iväg från det förordnade området) hör till ovanligheterna. De allra flesta brukar tack och lov inse att det nog är en bra idé att gå själva när man upplyst dem om alternativen.

Nu skall jag diska och göra lite matlådor innan det är dax för ännu ett pass…
   

Nåja, jag skall inte sitta och skriva om en massa enskilda händelser gällande jobbet, för det blir aldrig roligt. (Har för övrigt sett klippet från Gullmarsplan med den "stackars pensionären" som blev "brutalt slagen" av ordningsvakter. Jag kan säga att ingenting som nämnts i media stämmer, utom att det hela ägde rum på Gullmarsplan.) Vad jag skall skriva lite om är hur otroligt konstigt folk beter sig ibland. Det här är något som vi diskuterade igår på jobbet. 

När vi gör ett ingripande som kräver att vi använder våld så väcker det uppmärksamhet. Då hajar folk till och direkt skall de vara "medmänskliga" och gärna försöka "hjälpa" den person som ingripandet riktas mot på olika sätt. Men det verkar som att den "medmänskligheten" är som bortblåst när någon faktiskt behöver hjälp. En av de kollegor som jag pratade med berättade i går om hur han och hans kollega blev kontaktade av en person för att det var en person som verkade vara sjuk nere på en perrong. När de kom dit såg de att det var en man med krampanfall som låg på en bänk. Bredvid honom sitter folk och läser metro, lyssnar på musik, pratar med varandra mm. INGEN hjälpte mannen med krampanfallet. När anfallet väl släppt så pratar ordningsvakterna med mannen som berättar att han har epilepsi och att hans anfall varat i tjugo minuter. I tjugo minuter har alltså en man i min ålder legat med kramper på en bänk och INGEN har lyft ett finger för att hjälpa honom. Ingen. Men när någon rökt inne i biljetthallen, hoppat över spärrarna och spottat på en ordningsvakt och sedan blir avlägsnad, då är tamejfan halva Sverige där med mobilkameror och uppmuntrande rop som "väktarvåld", "släpp honom", "var inte så brutala" etc. Av det kan man sluta sig till att de där personerna inte är ett dugg intresserade av att hjälpa folk utan enbart för att göra vårat jobb svårare och farligare. På mitt kontor, och bland en del andra kollegor har vi dock tagit ett principbeslut. Om någon försöker hindra oss från att göra vårat jobb, exempelvis vid ett avlägsnande, så kommer vi släppa den första personen och gripa den "hjälpsamma" personen för främjande av flykt.

Osammanhängande, ostrukturerat och inte särskilt inspirerat, men vafan, jag har jobbat en massa nätter i sträck, slagits på jobbet, brottats, satt handfängsel på folk etc så jag förbehåller mig att vara såväl trött som bitter och cynisk.

Folk suger! 

Trots detta så ropas det från olika feministhåll om att tjejer minsann är diskriminerade i skolan och att det är en del av det strukturella patriarkala förtrycket som har so medvetet syfte att hålla tillbaka tjejerna i samhället. Om detta var sant är det väl rysligt korkat av detta patriarkat att ge högre betyg till tjejer än till killar då man numer behöver högskoleutbildning för snart sagt alla jobb.

Kanske behöver de specialinsatser som det ropas efter från feministhåll riktas till killarnas favör så att de kommer ikapp tjejerna i betygsutvecklingen? För i ett alldeles jämställt samhälle så skulle killar och tjejer ha precis samma genomsnittsbetyg… eller?

Vad jag är ute efter här är egentligen inte någon form av upprop om att det är å så synd om killarna som får sämre betyg och att detta naturligtvis måste bero på att lärare diskriminerar killar, så som det många gånger sett ut när man exempelvis kommit med statistik som visar att killar verkar få lite mer uppmärksamhet i klasserna än vad tjejerna får (vilket nu verkar visas att de faktisktbehöver eftersom tjejer ändå klarar sig bättre rent betygsmässigt). Vad jag är ute efter är att visa att det uppenbarligen inte är så att tjejer är så hemskt diskriminerade i skolan som en del vill göra gällande.

Vill man göra någon form av "genusanalys" som är så rasande populärt i vårat samhälle så kan man nog istället konstatera att mansrollen som den ser ut idag inte uppmuntrar män till att prestera på toppen av sin förmåga. Män skall hålla igen och inte sticka fram hakan utan vara snälla och fogliga för annars diskriminerar de tjejerna och bla bla bla… För i det genusvetenskapliga samhället så kan vi väl aldrig tänka oss att det kan finnas biologiska skillnader som gör att tjejer är mer "skolmogna" i gymnasiet än vad den genomsnittliga killen är? För inte finns det några biologiska skillnader mellan könen utan könet, vårat fysiska kön, är bara en social konstruktion och om allt var jämställt skulle det inte finnas några som helst statistiska skillnader mellan killar och tjejer i skolan…